kanon

 Är det inte litet märkligt med allt fokus på detaljerna, när det är listan som skaver? 

så låt mig få travestera en annan Quisling: Men nu har vi baxat skiten ända hit. 

det meningsfulla hålet

Såpbubblor, Jean-Siméon Baptiste Chardin, 1733-34

 Biologer säger att frånvaron av tid, plats och materia är centralt för evolutionära processer. Organismer kommer nämligen att bli framgångsrika just eftersom de fyller ett tomrum i en särskild miljö. Samtliga teckenprocesser, inte enbart de biologiska, blir betydelsefulla på grund av det som saknas. 

Ikonicitet är produkten av det som inte har uppmärksammats. Indexikalitet involverar en förutsägelse om något som ännu inte har skett. Symbolik inbegriper både ikonicitet och indexikalitet och pekar på, ja bildar frånvarande världar med hjälp av tecken, som är beroende av kontexten, som i sin tur är symboliska tecken på en frånvarande kontext där innebörden ligger i hur det särskilda ordet uttalas.

Så talar en semiotiker. En konsthistoriker hade kanske fastnat i den symboliska kontexten och de egna kulturkonventionerna, medan en konstvetare skulle se även skillnaderna mellan knappt märkbara ikoniciteter och göra filosofisk debatt därom.

För lingvister är ord ljud med särskild innebörd som inbegriper det som inte ses, hörs eller finns och sträcker sig utanför det timliga och rumsliga. För en person med dyslexi är det svårt att avkoda och förstå att ord är hål fyllda med ljudande mening. Hos en person med språkstörning är problemet att vara expressiv, intuitiv och social, här skulle man nästan kunna säga att personen själv är hålet. Så, vad har då kontexten med saken att göra, undrar den konventionsbundne konstvetaren. Absolut inget, om man frågar någon med autism eftersom hålet i sig uppbär mening, så även för en introvert person. En introvert konstvetare ser det hålet som en utgångspunkt, för mig är detta en spång mot nya sätt att se världen.

Spelet mellan närvaro och en mängd olika former av frånvaro ger alltså liv åt tecken. Det är alltså i samspelet mellan närvaro och frånvaro som bilder blir ett tillkännagivande - och något potentiellt möjligt. Som biologen sa från början; det är här förändring sker. Även djur kommunicerar med tecken, och ibland även människor med djur, och mellan arter.

Så, hur har vi bildade människor gjort hittills för att undvika missförstånd mellan individer? Funkar AI och datorgenererade hjälpmedel för alla, och vad behövs för att vi ska förstå och kommunicera med och om omvärlden utanför oss själva? Vi har en del att återupptäcka. Framgångsrika är urfolk vars språk inbegriper tecken för det som sker utanför den egna kroppen. Som ordet på Quichua för hur det skjutna djuret upplever fallet ner i vatten tsupuuuu, eller det fällda trädet när stammen viner genom luften pu-oh. Språk som vidgar förståelsen för de mellanrum som konventionella språk annars velat undvika. Ur en kolonial och materiell aspekt, inte minst.

 

  Lao-tzu noterade redan ca 500 före vår tideräkning att det var hålet som gjorde hjulet meningsfullt

...men säg den kvinna som inte redan visste det. 

metafenix vs. panpsychism

Flykten från kritiken, Pere Borrell del Caso 1874

 När den slovenske filosofen Slavoj Žižek skriver om kämpaglöd under det pågående rysk-ukrainska kriget menar han att det är en metafysisk fråga. Han jämför synen på livet efter detta hos folk i ett sekulariserat Europa med folk i ett slaviskt rysk-ortodoxt samhälle och utgår från en mix av manliga tänkare, i huvudsak Kant, Hegel, Nietzsche, Medvedev och Kirill. Som brukligt när ordet kommer till tals, utgör folk en oformlig massa med ett enda huvud, och i kontrast därtill framställer han krig som något som går utanför det mänskliga varat, är näst intill gudomligt och ursprungligt, en ogripbar känsla, en föraning, en ande som går genom världen... och väldigt mycket likt den senromantiska tesen om en världsande. Har man hört på maken. Om herr Žižek saknar nyare ideal och lösningar, och inser att de egna och (framförallt) alla andras tillkortakommanden inte går att tänka ut och lösa, tycks det enda svaret - mycket hellre än att se sig besegrad, tappa ansiktet och ha fel - vara att bomba alltsamman till grus och aska. Men jag kan tala om för herr tänkare att då kan han inte ha sett världen i verkligheten, och att han förmodligen har sniffat för mycket bokmal. 

Jag värjer mig å det striktaste mot denna trångsynthet. Det må vara hänt att västvärlden står inför ett nytt stort och förödande krig, anfört av de mest skrupelfria stormän vi möjligen har sett, som kanske hellre ser hela världens nederlag än sitt eget, men i jämförelse med det som sker med vår livsmiljö i det tysta är just krig inte mänsklighetens värsta hot. Krigshets, mina herrar, är något ni utsätter världen för i brist på fantasi. Motsatsen heter tillit och motstånd, den sortens kämpaglöd och ande finns inom alla som älskar livet, hos oss som struntar i hets och hot eftersom vi har älskade människor och djur av kött och blod, eller svampar och kärlväxter om man så vill - liv att värna om. Alla som påtar i jorden och simmar med mörtar vet att liv och energi kräver metoder och uppoffringar, och att den metafysiska frågan om döden är slutgiltig eller ej enbart är en teori. Teorier dödar nämligen inte, utan det gör ensamma, rädda och oftast manligt kodade individer. 

 För att krångla till debatten litet grand kan jag inflika att det just nu pågår en annan debatt som handlar om behovet av nya världsåskådningar. De gamla teorierna är just gamla, och går därför inte riktigt att applicera på samtidens samtliga och mycket intrikata problemställningar. Vi lever i en tid som behöver se liv ur andra vinklar än de mänskliga ögonen, inte bara fysikerna har insett behovet av en alternativ vision, och kravet på att ändra på det hegemoniska synsättet vi kallar objektivitet syns till och med hos våra barn som hellre ser varandra som djur. Maktförskjutningen är livsnödvändig, låt oss äntligen inse att vi inte är ensamma att ställa krav på den älskade platsen vi kallar för jorden.

Paragon

Antonio del Pollaiuolo, Daphne och Apollon

- så... du menar att jag ska leva som ett träd, vara ett med tiden och låta allt bara flyta förbi? Är det vad du menar, eller har jag missförstått ditt meddelande? För som det ser ut nu känns det svårt att klänga sig fast vid något, jag menar, allt är som ett gungfly, nog måste även du känna hur marken rasar under dina rötter? Vi människor behöver ibland se förändringarna, och sedan, när det blir för svårt och allt rusar på, vill vi kunna resa på ljusbågen en stund, känna oss odödliga. Hämta andan, för att ta nya tag och våga fler dödliga språng ut i det okända. Är det för mycket begärt, när livet är så kort? Snälla, missförstå mig inte, jag vet att även du är en i mängden av dödliga arter, även då din tid mäts med andra skalor än mina så vet jag att du också känner leda ibland.

- Leda är ett märkligt ord. Skam och leda är uttryck som jag har svårt att begripa, eftersom de förutsätter någon att imponera på. Sådant har jag ingen plats för i mitt liv, jag låter alla krafter gå till att leva, så att andra kan få bygga bo, skydda sig, eller få näring. Det är mitt enda mål med livet, jag har inte tid för tankar om annat. Men om du tror att jag kan ge dig ett råd på resan, så är det nog att vara ömsint när det behövs, och stark där det behövs. Ni kallar det för kärlek, ett ord med så mycket innebörd och motsatsförhållanden att jag blir alldeles bedrövad när jag tänker på det. Att leva är nog. Vara tacksam och givmild. Finna lugnet i kraften. Men det förutsätter att du blir som jag och det har aldrig gått bra. Se bara hur det gick för Daphne. Jag tror att du gör bäst i det du gör bäst. Vara mänsklig och omtänksam, ta hand om dina och om det du har. Ut och sök glädjen! Meningen är att du ska leka, skratta och älska med andra, bara då upphäver du meningslösheten. Ditt liv är inte slut bara för att du slutar kräva näring ur jorden, det är en tanke jag bär med mig in i det sista. Det är mitt bästa råd. 

- Tack, bra. Jag startar med att riva ner övervakningssystemet, målar gipsväggarna i en snygg färg och öppnar dörren för grannkatten och vädrar ut i morgonluften.

Man - Revelation

Telos

 

  När arbetet förslavar anden och livet ställs på vänt, ja till och med avvisas som icke konstruktivt - eller ännu värre - ickekapitalistiskt, då är vi alienerade från livet. Livet är det som pågår när allt annat pockar på, det är vad som återstår när dagen är förbi och det vi sår på livets höst. Att då undvika livskärnan och kalla det i förklenande ordalag är en skymf för både biologismen och livsviljan, ty det lilla livet är det enda livet vi får. Allt det andra tillhör någon annan. 

 

  Jag lägger örat mot hennes kropp. Lyssnar, lika spänd som det fårade hullet. Det hörs fnitter långt där inifrån, något som liknar kluck och brus kommer från djupet av hennes källa. Det är en vällustig sång men allvarlig, som om den vill förklara något. Spänner sinnena tills det orgiastiska och fröjdiga siktas för mitt inre öga. Doften är mustig och frivol, mättad av sandelträ och ceder smörjer hon min gom, dagghonung och ambrosia ger söt glömska och hopp. Jag ryggar tillbaka, rädd för att bli avslöjad, rädd för att bli läst, men sjunker snart in igen. Jag är fast i hennes grepp. Även en sate som irrat genom livet, fullkomligt oberörd av det hon kan ge av gränslös vällust och kärlek, kommer slutligen att förenas och smälta samman med henne. Omsluten och gömd för dömande blickar och spån lämnas ingen utanför. Det är ingen etisk rättvisa, inte heller är den moralisk, för rättvisan är strikt matematisk för att tala med människor. Kosmisk, för att tala i kod. Allt som har givits dig återlämnas. Sedan döms du till evig extas, och utplånas.

Stray - Suicide

Stray - Jericho 

 

Pathétique

Hieronymus Bosch, ytterpanelerna till paradistriptyken

 

 Drömmar är en kulturell vattendelare. Där finns de som anser drömmar vara trista och orealistiska, å andra sidan kan drömmar anses vara nervkittlande och centrala i förståelsen av oss själva.

Konsten har alltid arbetat med båda sidor, båda har haft sanningen som mål och bägge har velat peka ut något allmängiltigt och universellt. Vem äger sanningen? Får vem som helst lov att förklara den? Hur i så fall? Har den ett syfte? Är den till för alla? Finns den ens? Pretentiöst, må så vara, men människan är ändå centralt förankrad i kulturen, så genom att söka efter skärningspunkterna mellan vad som anses vara sanning eller inte, har man funnit andra mänskliga förhållningssätt. Idealistiska såväl som matematiska och filosofiska resonemang har alltid cirkulerat kring frågor som kretsar runt oss själva. 

- Vem är vi, vilka vill vi vara?

Skärningspunkterna utgör en mycket stor del av det kulturella forskningsfältet. Mycket däri handlar om begreppsförskjutningar och särskilt det som för tillfället anses vara normalt. Genom att beakta glidningarna och förändringarna hos våra uttryck och tolkningar pekas det mänskliga vankelmodet ut. Det är därför kulturforskning anses vara omstörtande verksamhet och begränsas med olika styrmedel och metoder eller förbjuds. Det finns nämligen inget mer provocerande för en autokrat än påvisad osäkerhet.

När det är drömmarna som sätter världen i brand.

 

Beethoven. Sonata No 8. in C minor Op 13 "Pathétique"

Episteme

Léon Cogniet, Kvinna med barn (detalj), 1824

 

 Världen är slutgiltigt förklarad, kartlagd och förstådd av människan. Nu kvarstår det att människan förklarar, kartlägger och förstår sig själv. För vad är det för verklighet om allt går att mäta, är objekt och taktilt? Mina drömmar är. Mina rädslor är, precis lika mycket som dina är det. Om vi inte kan lita på att det vi känner går att relatera till, är det då en värld värd att lita på? 

Björk - Human Behavior, Artwork by Michel Gondry