metafenix vs. panpsychism

Flykten från kritiken, Pere Borrell del Caso 1874

 När den slovenske filosofen Slavoj Žižek skriver om kämpaglöd under det pågående rysk-ukrainska kriget menar han att det är en metafysisk fråga. Han jämför synen på livet efter detta hos folk i ett sekulariserat Europa med folk i ett slaviskt rysk-ortodoxt samhälle och utgår från en mix av manliga tänkare, i huvudsak Kant, Hegel, Nietzsche, Medvedev och Kirill. Som brukligt när ordet kommer till tals, utgör folk en oformlig massa med ett enda huvud, och i kontrast därtill framställer han krig som något som går utanför det mänskliga varat, är näst intill gudomligt och ursprungligt, en ogripbar känsla, en föraning, en ande som går genom världen... och väldigt mycket likt den senromantiska tesen om en världsande. Har man hört på maken. Om herr Žižek saknar nyare ideal och lösningar, och inser att de egna och (framförallt) alla andras tillkortakommanden inte går att tänka ut och lösa, tycks det enda svaret - mycket hellre än att se sig besegrad, tappa ansiktet och ha fel - vara att bomba alltsamman till grus och aska. Men jag kan tala om för herr tänkare att då kan han inte ha sett världen i verkligheten, och att han förmodligen har sniffat för mycket bokmal. 

Jag värjer mig å det striktaste mot denna trångsynthet. Det må vara hänt att västvärlden står inför ett nytt stort och förödande krig, anfört av de mest skrupelfria stormän vi möjligen har sett, som kanske hellre ser hela världens nederlag än sitt eget, men i jämförelse med det som sker med vår livsmiljö i det tysta är just krig inte mänsklighetens värsta hot. Krigshets, mina herrar, är något ni utsätter världen för i brist på fantasi. Motsatsen heter tillit och motstånd, den sortens kämpaglöd och ande finns inom alla som älskar livet, hos oss som struntar i hets och hot eftersom vi har älskade människor och djur av kött och blod, eller svampar och kärlväxter om man så vill - liv att värna om. Alla som påtar i jorden och simmar med mörtar vet att liv och energi kräver metoder och uppoffringar, och att den metafysiska frågan om döden är slutgiltig eller ej enbart är en teori. Teorier dödar nämligen inte, utan det gör ensamma, rädda och oftast manligt kodade individer. 

 För att krångla till debatten litet grand kan jag inflika att det just nu pågår en annan debatt som handlar om behovet av nya världsåskådningar. De gamla teorierna är just gamla, och går därför inte riktigt att applicera på samtidens samtliga och mycket intrikata problemställningar. Vi lever i en tid som behöver se liv ur andra vinklar än de mänskliga ögonen, inte bara fysikerna har insett behovet av en alternativ vision, och kravet på att ändra på det hegemoniska synsättet vi kallar objektivitet syns till och med hos våra barn som hellre ser varandra som djur. Maktförskjutningen är livsnödvändig, låt oss äntligen inse att vi inte är ensamma att ställa krav på den älskade platsen vi kallar för jorden.