Målkonflikt

 När allt vi gör kan tolkas politiskt och allt vi säger blir filosofiskt kan man stilla undra över avsikten. Vi är människor, som sådana är vi organismer med särskilda behov, och därmed oskiljaktiga från vår omvärld. Varför skövlar vi den då? 

Generella lagar och regler gynnar inte omdömet. Att förhålla sig till gränser skapar en upprorsiver som görs för sin egen skull, förvisso på gott och ont, men behovet av att göra uppror är en intellektuell och krävande tankeprocess som inte ens föresvävar västerlandet längre. Motstånd görs istället inom de stipulerade ramarna, för att man kan och får, inte för att man bör och måste. 

Samhället har, vilket Guy Debord förklarade, blivit ett spektakel. Ett skådespel. En representation och en bild-av en bild-av en bild, och det är nu fullt möjligt att föreställa sig världens undergång, men inte kapitalismens. Den slutliga konsekvensen av detta för tankarna till Machiavellis furste; en hänsynslös och brutal militant regim med ett enda mål: att bli rikast. 

Strukturen är enkel. Genom att kommersialisera lycka, förpacka den som mindfulness och happinesskultur, låter man slavarna politisera och förmedla lyckan via bilder på sociala media, på så vis utsätts samhällsmedborgarna inte bara för förtryck och förnedring, utan på ett omänskligt sätt behandlas vi som högpresterande automater, under alla tider på dygnet. Vi är koloniserade och vår vana trogen tror vi slutligen att det är så ett samhälle ska fungera. 

Nej alltså. Att äga sin sorg är en rättighet som ingen kan ta ifrån oss. Låt mig få känna transcendensen i lugn och ro, den förvandling som bara händer när jag har tagit mig igenom ett tillsynes evigt mörker men ändå kommit ut på andra sidan. Blivit litet klokare. Litet djupare. Resonant. Att känna sorg över det som har gått förlorat gör att jag känner igen mig som människa bland andra människor. Det är dessa mellanmänskliga band som utgör skillnaden mellan liv och död, mellan teknik och natur, och som kommer att utgöra framtidens vara, eller inte.

Det finns tröst hos poesin. När Bruno K. Öijer sveper sin svarta kappa över världen blinkar åter stjärnorna åt mitt håll, blossen lyser upp den slingrande smala stig som bara syns för den som vandrar i natten. Vi behöver påminna oss om magin som finns när ögonen inte ser det öronen hör och näsan känner. Allt det där som enar oss med alltet; när vi blir som vattnet, stenarna, krypen och jorden, och alla miljarder små osynliga stjärnestoff som vi ju alla ändå består av.