Telos

 

  När arbetet förslavar anden och livet ställs på vänt, ja till och med avvisas som icke konstruktivt - eller ännu värre - ickekapitalistiskt, då är vi alienerade från livet. Livet är det som pågår när allt annat pockar på, det är vad som återstår när dagen är förbi och det vi sår på livets höst. Att då undvika livskärnan och kalla det i förklenande ordalag är en skymf för både biologismen och livsviljan, ty det lilla livet är det enda livet vi får. Allt det andra tillhör någon annan. 

 

  Jag lägger örat mot hennes kropp. Lyssnar, lika spänd som det fårade hullet. Det hörs fnitter långt där inifrån, något som liknar kluck och brus kommer från djupet av hennes källa. Det är en vällustig sång men allvarlig, som om den vill förklara något. Spänner sinnena tills det orgiastiska och fröjdiga siktas för mitt inre öga. Doften är mustig och frivol, mättad av sandelträ och ceder smörjer hon min gom, dagghonung och ambrosia ger söt glömska och hopp. Jag ryggar tillbaka, rädd för att bli avslöjad, rädd för att bli läst, men sjunker snart in igen. Jag är fast i hennes grepp. Även en sate som irrat genom livet, fullkomligt oberörd av det hon kan ge av gränslös vällust och kärlek, kommer slutligen att förenas och smälta samman med henne. Omsluten och gömd för dömande blickar och spån lämnas ingen utanför. Det är ingen etisk rättvisa, inte heller är den moralisk, för rättvisan är strikt matematisk för att tala med människor. Kosmisk, för att tala i kod. Allt som har givits dig återlämnas. Sedan döms du till evig extas, och utplånas.

Stray - Suicide

Stray - Jericho