det meningsfulla hålet

Såpbubblor, Jean-Siméon Baptiste Chardin, 1733-34

 Biologer säger att frånvaron av tid, plats och materia är centralt för evolutionära processer. Organismer kommer nämligen att bli framgångsrika just eftersom de fyller ett tomrum i en särskild miljö. Samtliga teckenprocesser, inte enbart de biologiska, blir betydelsefulla på grund av det som saknas. 

Ikonicitet är produkten av det som inte har uppmärksammats. Indexikalitet involverar en förutsägelse om något som ännu inte har skett. Symbolik inbegriper både ikonicitet och indexikalitet och pekar på, ja bildar frånvarande världar med hjälp av tecken, som är beroende av kontexten, som i sin tur är symboliska tecken på en frånvarande kontext där innebörden ligger i hur det särskilda ordet uttalas.

Så talar en semiotiker. En konsthistoriker hade kanske fastnat i den symboliska kontexten och de egna kulturkonventionerna, medan en konstvetare skulle se även skillnaderna mellan knappt märkbara ikoniciteter och göra filosofisk debatt därom.

För lingvister är ord ljud med särskild innebörd som inbegriper det som inte ses, hörs eller finns och sträcker sig utanför det timliga och rumsliga. För en person med dyslexi är det svårt att avkoda och förstå att ord är hål fyllda med ljudande mening. Hos en person med språkstörning är problemet att vara expressiv, intuitiv och social, här skulle man nästan kunna säga att personen själv är hålet. Så, vad har då kontexten med saken att göra, undrar den konventionsbundne konstvetaren. Absolut inget, om man frågar någon med autism eftersom hålet i sig uppbär mening, så även för en introvert person. En introvert konstvetare ser det hålet som en utgångspunkt, för mig är detta en spång mot nya sätt att se världen.

Spelet mellan närvaro och en mängd olika former av frånvaro ger alltså liv åt tecken. Det är alltså i samspelet mellan närvaro och frånvaro som bilder blir ett tillkännagivande - och något potentiellt möjligt. Som biologen sa från början; det är här förändring sker. Även djur kommunicerar med tecken, och ibland även människor med djur, och mellan arter.

Så, hur har vi bildade människor gjort hittills för att undvika missförstånd mellan individer? Funkar AI och datorgenererade hjälpmedel för alla, och vad behövs för att vi ska förstå och kommunicera med och om omvärlden utanför oss själva? Vi har en del att återupptäcka. Framgångsrika är urfolk vars språk inbegriper tecken för det som sker utanför den egna kroppen. Som ordet på Quichua för hur det skjutna djuret upplever fallet ner i vatten tsupuuuu, eller det fällda trädet när stammen viner genom luften pu-oh. Språk som vidgar förståelsen för de mellanrum som konventionella språk annars velat undvika. Ur en kolonial och materiell aspekt, inte minst.

 

  Lao-tzu noterade redan ca 500 före vår tideräkning att det var hålet som gjorde hjulet meningsfullt

...men säg den kvinna som inte redan visste det. 

metafenix vs. panpsychism

Flykten från kritiken, Pere Borrell del Caso 1874

 När den slovenske filosofen Slavoj Žižek skriver om kämpaglöd under det pågående rysk-ukrainska kriget menar han att det är en metafysisk fråga. Han jämför synen på livet efter detta hos folk i ett sekulariserat Europa med folk i ett slaviskt rysk-ortodoxt samhälle och utgår från en mix av manliga tänkare, i huvudsak Kant, Hegel, Nietzsche, Medvedev och Kirill. Som brukligt när ordet kommer till tals, utgör folk en oformlig massa med ett enda huvud, och i kontrast därtill framställer han krig som något som går utanför det mänskliga varat, är näst intill gudomligt och ursprungligt, en ogripbar känsla, en föraning, en ande som går genom världen... och väldigt mycket likt den senromantiska tesen om en världsande. Har man hört på maken. Om herr Žižek saknar nyare ideal och lösningar, och inser att de egna och (framförallt) alla andras tillkortakommanden inte går att tänka ut och lösa, tycks det enda svaret - mycket hellre än att se sig besegrad, tappa ansiktet och ha fel - vara att bomba alltsamman till grus och aska. Men jag kan tala om för herr tänkare att då kan han inte ha sett världen i verkligheten, och att han förmodligen har sniffat för mycket bokmal. 

Jag värjer mig å det striktaste mot denna trångsynthet. Det må vara hänt att västvärlden står inför ett nytt stort och förödande krig, anfört av de mest skrupelfria stormän vi möjligen har sett, som kanske hellre ser hela världens nederlag än sitt eget, men i jämförelse med det som sker med vår livsmiljö i det tysta är just krig inte mänsklighetens värsta hot. Krigshets, mina herrar, är något ni utsätter världen för i brist på fantasi. Motsatsen heter tillit och motstånd, den sortens kämpaglöd och ande finns inom alla som älskar livet, hos oss som struntar i hets och hot eftersom vi har älskade människor och djur av kött och blod, eller svampar och kärlväxter om man så vill - liv att värna om. Alla som påtar i jorden och simmar med mörtar vet att liv och energi kräver metoder och uppoffringar, och att den metafysiska frågan om döden är slutgiltig eller ej enbart är en teori. Teorier dödar nämligen inte, utan det gör ensamma, rädda och oftast manligt kodade individer. 

 För att krångla till debatten litet grand kan jag inflika att det just nu pågår en annan debatt som handlar om behovet av nya världsåskådningar. De gamla teorierna är just gamla, och går därför inte riktigt att applicera på samtidens samtliga och mycket intrikata problemställningar. Vi lever i en tid som behöver se liv ur andra vinklar än de mänskliga ögonen, inte bara fysikerna har insett behovet av en alternativ vision, och kravet på att ändra på det hegemoniska synsättet vi kallar objektivitet syns till och med hos våra barn som hellre ser varandra som djur. Maktförskjutningen är livsnödvändig, låt oss äntligen inse att vi inte är ensamma att ställa krav på den älskade platsen vi kallar för jorden.