Paragon

Antonio del Pollaiuolo, Daphne och Apollon

- så... du menar att jag ska leva som ett träd, vara ett med tiden och låta allt bara flyta förbi? Är det vad du menar, eller har jag missförstått ditt meddelande? För som det ser ut nu känns det svårt att klänga sig fast vid något, jag menar, allt är som ett gungfly, nog måste även du känna hur marken rasar under dina rötter? Vi människor behöver ibland se förändringarna, och sedan, när det blir för svårt och allt rusar på, vill vi kunna resa på ljusbågen en stund, känna oss odödliga. Hämta andan, för att ta nya tag och våga fler dödliga språng ut i det okända. Är det för mycket begärt, när livet är så kort? Snälla, missförstå mig inte, jag vet att även du är en i mängden av dödliga arter, även då din tid mäts med andra skalor än mina så vet jag att du också känner leda ibland.

- Leda är ett märkligt ord. Skam och leda är uttryck som jag har svårt att begripa, eftersom de förutsätter någon att imponera på. Sådant har jag ingen plats för i mitt liv, jag låter alla krafter gå till att leva, så att andra kan få bygga bo, skydda sig, eller få näring. Det är mitt enda mål med livet, jag har inte tid för tankar om annat. Men om du tror att jag kan ge dig ett råd på resan, så är det nog att vara ömsint när det behövs, och stark där det behövs. Ni kallar det för kärlek, ett ord med så mycket innebörd och motsatsförhållanden att jag blir alldeles bedrövad när jag tänker på det. Att leva är nog. Vara tacksam och givmild. Finna lugnet i kraften. Men det förutsätter att du blir som jag och det har aldrig gått bra. Se bara hur det gick för Daphne. Jag tror att du gör bäst i det du gör bäst. Vara mänsklig och omtänksam, ta hand om dina och om det du har. Ut och sök glädjen! Meningen är att du ska leka, skratta och älska med andra, bara då upphäver du meningslösheten. Ditt liv är inte slut bara för att du slutar kräva näring ur jorden, det är en tanke jag bär med mig in i det sista. Det är mitt bästa råd. 

- Tack, bra. Jag startar med att riva ner övervakningssystemet, målar gipsväggarna i en snygg färg och öppnar dörren för grannkatten och vädrar ut i morgonluften.

Man - Revelation

Telos

 

  När arbetet förslavar anden och livet ställs på vänt, ja till och med avvisas som icke konstruktivt - eller ännu värre - ickekapitalistiskt, då är vi alienerade från livet. Livet är det som pågår när allt annat pockar på, det är vad som återstår när dagen är förbi och det vi sår på livets höst. Att då undvika livskärnan och kalla det i förklenande ordalag är en skymf för både biologismen och livsviljan, ty det lilla livet är det enda livet vi får. Allt det andra tillhör någon annan. 

 

  Jag lägger örat mot hennes kropp. Lyssnar, lika spänd som det fårade hullet. Det hörs fnitter långt där inifrån, något som liknar kluck och brus kommer från djupet av hennes källa. Det är en vällustig sång men allvarlig, som om den vill förklara något. Spänner sinnena tills det orgiastiska och fröjdiga siktas för mitt inre öga. Doften är mustig och frivol, mättad av sandelträ och ceder smörjer hon min gom, dagghonung och ambrosia ger söt glömska och hopp. Jag ryggar tillbaka, rädd för att bli avslöjad, rädd för att bli läst, men sjunker snart in igen. Jag är fast i hennes grepp. Även en sate som irrat genom livet, fullkomligt oberörd av det hon kan ge av gränslös vällust och kärlek, kommer slutligen att förenas och smälta samman med henne. Omsluten och gömd för dömande blickar och spån lämnas ingen utanför. Det är ingen etisk rättvisa, inte heller är den moralisk, för rättvisan är strikt matematisk för att tala med människor. Kosmisk, för att tala i kod. Allt som har givits dig återlämnas. Sedan döms du till evig extas, och utplånas.

Stray - Suicide

Stray - Jericho